Men jag är också känslig. Och därmed lite rädd för att öppna mig alltför mycket här. Vad kan det få för konsekvenser....?
Det finns mycket jag skulle vilja skriva om. Mycket jag skulle vilja berätta om, dela med mig av. Roliga och fina saker, men också sorgliga och svåra. Jag väljer därför, iallafall just nu, att inte berätta så mycket om mitt "innersta" här. Jag låter min blogg fortsätta vara lite "ytlig".
Men min tacksamhet vill jag iallafall uttrycka här och nu! Tacksamhet för framförallt mina älskade barn! Tänk att jag, lilla JAG, fått två så fina killar! Jag är såå stolt och tacksam över att ni finns i mitt liv, att jag får vara mamma till er!! Känslan av otillräcklighet infinner sig då och då, men mitt främsta "mission" här i livet är att vara mamma till er, att ge er trygga och kärleksfulla uppväxter och att finnas där för er! Min högsta önskan är att ni får fortsätta vara friska och glada barn!
Jag känner tacksamhet för mitt och Magnus gemensamma liv, för vår kärlek. Vi har tillsammans skapat vår älskade son, vi har byggt upp ett gemensamt hem för alla våra barn. Vi har upplevt saker tillsammans, många roliga men också en del svåra, under dessa fyra år vi nu varit tillsammans. Det är inte alltid så lätt att få ihop två familjer till en, men vi kämpar på!
Tacksamhet för mina vänner känner jag förstås! Riktiga, nära vänner är viktiga! Vad vore livet utan vänner? Var dessa vänner befinner sig rent geografiskt är av mindre vikt! Bara att veta att ni finns är jag oerhört tacksam för!
Och sist, men inte minst, är jag tacksam för mitt jobb! Där jag har jobbat i nästan tio år nu och har trivts som fisken i vattnet. Någon gång har jag sökt nya utmaningar, men blivit kvar ändå i slutänden...
Jag har fått möjligheter att utvecklas, att lära mig nya saker. Att ta ansvar. Att växa som person. Och det fortsätter så! Jag känner att jag hittat "hem". Men så sägs det att man ska byta jobb då och då....för att inte fastna....!? För min del får det vänta ett tag till, känns det som!
Nu behöver Linus mig, måste rusa....
Kram till alla er som hälsar på mig här! Jag är tacksam för att ni gör det!
6 kommentarer:
GRATTIS till en helt bedårande blogg! Du hanterar Lifvet och Svenska Språket med samma fenomenala esprit! En vän
Hej där, kul att du tittade in hos mig! Jag hoppas du kommer tillbaka.
Visst bor jag i Dalarna, där trivs jag bra. Åtminstone för det mesta.
Nu ska jag titta runt lite hos dig.
Anna
Hej Mona!
Vilket fint och personligt inlägg! Jag tycker som du att det kan vara lite svårt att vara öppen och personlig på bloggen, speciellt som man inte är "anonym". Jag har lagt mig på en ganska neutral nivå där jag inte skriver så mycket om "känsliga" saker. Det känns bäst, speciellt som jag vet att många bekanta och kollegor följer min blogg.
Jag är jättenöjd över att vi köpt en systemkamera men jag tror att den är lite för avancerad för mig, hihi! Får nog gå den där kursen som ingick i priset;)
Ha en jättebra vecka!
Kraam Jenny
Hej Mona!
Ett fint inlägg. Känner igen mig i mycket. Jag har valt att vara mer eller mindre öppen i min blogg, men det finns ändå saker som blir tillbakahållna för att de är för personliga. Just att vara helt naken är svårt, speciellt i detta forum tycker jag. Det gäller nog att känna efter och sedan dra en gräns som man trivs med.
God fortsättning på det nya året! Hoppas det blir ett fint 2010 för dig! Kram Linda
Gomorron!
Tack så hemskt mycket för kommentaren i min blogg, den värmde och nog är det något speciellt med första kommentaren(sambons räknas inte).
Ska börja med att berätta att jag bott halva mitt liv i Borlänge och därför dras till bloggar därifrån, måste vara att det känns som hemma. ;-)
Har liksom du jobbat med att få 2 familjer att fungera som en de 4 sista åren och det har varit en stundtals hård resa. Dock inte för alla barn som hade oerhört lätt att acceptera varandra utan problemen har gällt kommunikation, regler etc. vuxna/barn och vuxna/vuxna.
Vi har dessutom under dessa år bott trångt(läs vråltrångt) och i renoveringskaos men nu börjar det äntligen ljusna och bitarna har fallit på plats.
Den gemensamma länken i vår familj är den lilla busiga 3-åringen, allas lillasyster. Hon har ju 6 tonåriga syskon att gulla med och bli bortskämd av.
Nu ska jag läsa vidare i din blogg samtidigt som jag äter min grötfrukost. Sen ska jag ut och åka bil trots att det är nästan 20 grader kallt här i dag.
Tack än en gång för din kommentar.
Kramar,
Maria/Javabönan
God förmiddag Mona.
Jag är nog lite tvärtom. Jag har alltid kunnat prata om vad som helst till vem som helst så för mig finns inget annat. Men visst kan det få konsekvenser.......Jag tänker mig naturligtvis för när det gäller andra men så länge det handlar om mig och mina tankar får folk ta det som det är.
Man måste göra det som känns bäst för en själv!
Många kramar Erika
Skicka en kommentar